Fågelbovägen 32

Läste för ett tag sedan ut "Fågelbovägen 32" av Sara Kadefors. Efter att ha hört den positiva recensionen på P1 hade jag stora förväntningar på boken. Boken handlar om en medelålders kvinna (Karin) som, till det yttre, har allt. Hon har ett välavlönat arbete som läkare, man och två barn och lever i ett bra område i en fin villa. Dessutom är hon en god medmänniska som arbetar ideellt på en läkarmottagning för illegala flyktingar. Utåt sett måste hon te sig som en fantastisk människa. Men det slutar där. För i själva verket är hon en otroligt egoistisk människa. Hon ser inte sina egna barns behov (vilket inte hennes man heller verkar göra) och det framkommer väldigt tydligt hur tacksamma hon tycker människor ska vara över hennes ovärderliga insatser. Hon är otrogen där hon utnyttjar en yngre man för sina egna behov, hon bråkar med sina kollegor på sjukhuset, är hemskt otrevlig mot kollegor på den hemliga mottagningen och är så fixerad på att vara "duktig" att hon inte ens tolererar när hennes son gör bra saker (vilket hon själv är ganska förvånad över). Karin framstår som en oerhört osympatisk människa och inte någon gång känner jag för henne. Men boken är verkligen läsvärd och väcker många tankar om vad det är som driver människor till att göra "bra" saker. Är det för att må lite bättre själv eller är det för att göra världen lite bättre? Slutet av boken är däremot en stor besvikelse. Fram till de sista tiotal sidorna bygger Kadefors upp en komplex och spännande bild av en kvinna vars världsbild rasar. Men när den väl rasat så sätter stråkarna igång för att stämma upp till ett "happy ending". Själv sitter jag förvånad och besviken när nästa jag inser att sista sidan är läst. Det blev inte mer än så. Det är kanske hennes bakgrund som manusförfattare som till slut lyser igenom lite väl starkt. Synd på en annars så stark bok.
Nej, nu kallar min dotter bestämt på sin mamma med Ellen-boken under armen. Suck. Det blir väl den femtioelfte gången jag läser Ellen denna veckan... Tur jag slipper läsa "Fågelbovägen" om och om och om och om och om och om igen... /Jenny

Historikern

Har precis läst färdigt "Historikern" av Elizabeth Kostova. Det är en roman av lite gammaldags snitt, omständligt skriven och med långsamt tempo. Att läsa den känns ibland som en liten nostalgitripp, där man drömmer sig tillbaka till barndomens läsupplevelser. I romanen dyker, liksom bara av en tillfällighet, för berättelsen relevanta figurer upp på rätt plats i rätt tid och lösa pusselbitar faller sällsamt på sin förutbestämda plats. Ja, visst känns romanfigurerna lätt overkliga! Fast å andra sidan matchar de utmärkt den minst sagt overkliga storyn om odöda människor, vampyrer och liknande företeelser. Men vad gör det egentligen? Boken känns välskriven och författaren ger intryck av att vara väl påläst i ämnet. Dessutom är det rätt trevligt med akademiker och forskare i hjälterollerna. Kan rekommenderas för den som inte känner sig stressad. Dessutom ka… Vad sjutton är det för kall vindil som känns i rummet? …Vilken äcklig fladdermu.. Aj! Bit mig inte i hals.. /Göran