Om en självupptagen kvinna

Läste nyligen ut en ny bok av Viveka Lärn, nämligen "Kvinnan som var en fyr". Intensivläste den under tre dagar när dottern gått och lagt sig vilket boken förmodligen tjänade på. Mina bokklubbsvänner var rätt skeptiska till boken medan jag kände mig rätt kluven. Den väckte många tankar hos mig och jag funderade mycket kring huvudpersonen även efter jag läst ut boken vilket inte händer efter alla böcker. Boken handlar om en kvinna som jag uppfattar som psykiskt störd. Hon har alltid varit en ensamvarg men boken förmår aldrig riktigt att förmedla varför trots en ganska omfattande barndomsbeskrivning. Hon är otroligt självcentrerad och mycket av handlingen kretsar kring alla de män hon varit tillsammans med. Egentligen blir boken först bra mot slutet då hon upptäcker en hemlighet från sin barndom. Men det blir liksom aldrig något av det. Boken känns inte genomarbetad riktigt. Temat är spännande, upplägget likaså men sedan känns det nästan som att boken är ett hastverk. Men ändå naglar den här kvinnan sig fast i min hjärna. Konstigt. Och det känns helt omöjligt att sätta betyg på boken. Då hade jag nästan behövt ha olika kategorier att betygsätta. Vet inte ens om den egentligen är läsvärd. Eller om jag skulle rekommendera den till någon. Och ändå har den något visst... /Jenny